gamlaromaner.blogg.se

Camille Raquin: Camille hade en väldigt svår barndom då han var väldigt sjuk väldigt ofta, så sjuk att de inte trodde att han skulle överleva, men han var stark nog för att ändå göra det. Tyvärr så blev hans mamma väldigt överbeskyddande mot honom för detta vilket han tyckte var väldigt jobbigt eftersom han ville vara fri och kunna styra sitt egna liv. Detta gjorde att han bestämde sig att de skulle flytta till Paris där han sedan skulle skaffa ett arbete och få jobba för första gången i sitt liv (han är ca 22år gammal om jag minns rätt)

Thérèse Raquin: Eftersom att Camille var så sjuk så ofta, så var hans mamma tvungen att ge honom en massa mediciner. Tyvärr så var det inte endast Camille som fick dessa mediciner utan även Thérèse också för att Camilles mamma var orolig att hon också skulle bli lika sjuk som Camille. Detta gjorde att hon blev väldigt trött av sig, men nu senare i boken så har hon börjat stått emot och visat sig stark istället för att vara svag. Hon har växt som person och har visat sig kunna klara sig själv väldigt enkelt.

Laurent: Laurent var familjens granne när de var små, och han var även en av Camilles få vänner under barndomen. Han växte upp i farm, men som sedan skickades iväg för att studera och kunna bli en advokat enligt sin faders vilja. Laurent började studera för detta men tyckte hela tiden att det var väldigt tråkigt, men Laurent hade en rumskamrat som höll på att måla, vilket Laurent ansåg väldigt roligt och intressant. Det började bra för honom att måla, men märkte att han inte kunde försörja sig genom det utan var tvungen att arbeta med något och började arbeta på samma byrå som Camille arbetar på vilket sedan gjorde att de träffades igen. Så Laurent hade en väldigt varierad barndom, och som har gjort honom klok och driftig och blivit en väldigt stark och smart person.  

Camilles mamma: hon har inte förändrats på något sätt än så länge, utan hon är densamma.

//Jesper

Émile Zola skriver på ett väldigt varierat sätt, att han stundvis tar och berättar om utseenden av karaktärerna med långa och detaljerade förklaringar, medan ibland så är de mer korta och koncisa. Då det är något som första gången nämns i boken så är det väldigt detaljerat så att man ska kunna få en bild i huvudet hur miljön och karaktärerna ser ut, men efteråt så förutsäger han att man ska minnas och redan fått en bild på det han redan talat om tidigare.

Något som Émile Zola även gör, är att han blandar sitt sätt att låta karaktärerna få saker sagd. Med det menar jag att Émile Zola låter en få höra mestadels deras tankar men även också vad de har för känslor för den stunden de kanske sagt något. Fast Émile Zola fokuserar enbart på Thérèse och Laurents tankar och känslor än så länge i boken. Huvudrollerna i boken trodde man först skulle vara Thérèse och Camille, men istället handlar den om Thérèse och Laurent (Laurent är en före detta granne och nu Thérèses älskare).

I boken som jag har läst än så länge, så bygger Émile Zola upp stämningen för något stort. Då Thérèse och Laurent haft problem att kunnat träffas ensamma så börjar de att fundera på att skapa en ”olycka” till Camilles död så att hans närvaro inte längre ska kunna stoppa deras kärlek. Det börjar bli lite mera spänning i boken och man är nyfiken på vad som kommer att hända.

//Jesper