gamlaromaner.blogg.se

Den här boken är skriven mellan romantiken och realismen men det är mest romantiken som spelar in. Det märks ju mest i och med Singoallas och Erlands kärlek. I det sätt författaren skrivit boken finns det även väldig tydliga epokutmärkande drag då han ofta beskriver tanka och känslor på ett djupgående sätt, som sagt gärna med hjälp av natur för den spelar en väldigt stor roll. När författaren beskrivier saker som var vacker och bra, beskriver han det beundrande och andligt. Månen är även en viktig symbol för romantiken, den används oftast för att stärka känslan i boken och bygga en vis mystik. I Singoalla som nämns månen med jämna mellan rum. Väldigt ofta när just Singoalla och Erland träffas för att stärka känslan av deras kärlek, de sägs ofta att de träffas under månskenet. Längre in i boken börjar allt mer trollkonster och spådomar komma. Bland annat blir Erland förtrollad varje natt av hans son, för att föras till Singoalla. Detta är typiskt romantiken då fakta och förklaringar till saker inte var intressant utan istället var det fantasi som var det viktiga. 

/ Josefine j