gamlaromaner.blogg.se

Fröding "En kärleksvisa"

Fröding talar om hur han endast fått sin kärlek genom pengarna och inte på något annat sätt. När jag läser detta så ser jag någon som är rik och att alla ser honom endast för hans rikedom istället för sin personlighet, att han vill vara älskad men att han tror det är omöjligt för just pengarna. Istället för att hitta denna rätta som han drömmer om så låter han sig få sin ”kärlek” genom pengarna. Jag vill bara säga till honom att äkta kärlek är värt att vänta på och att alla kommer att hitta det tillslut. 

Karlfeldt "Dina ögon äro eldar"

Den här dikten är väldigt vacker, den talar för många eftersom detta är många är/har varit/kommer att vara med om i sitt liv. Jag får känslan av att det handlar mellan två personer som älskar varandra och har endast gjort det en kort stund. Att känslorna är så stora att han inte vet vad han ska göra, om han bara ska låta känslorna flyga och omfamna kärleken sin eller hålla dem inom sig ifall om dessa känslor bara blir för mycket för snabbt.

”En fiol jag är med världens alla visor i sin låda/ du kan bringa den att spela, hur du vill och vad du vill.” Så som jag nämner ovanför så handlar detta om att han inte vet vad ska göra, utan istället låter sin älskade få styra och bestämma, och att han gör det han får. 

Stagnelius "Till förruttnelsen"

 

Sättet som Stagnelius ser på döden anser jag är på ett väldigt lugnt och fridfullt sätt, att dö i sig anser han inte vara något fel, men att vara splittrad från sin älskade som redan varit tagen i evig sömn. Mina åsikter om döden är densamma, jag anser att det inte är något obehagligt eller hemskt, utan att det är en nystart för en att kunna få uppleva allt i världen igen.

 

Är detta en kärleksdikt? Ja, det skulle jag säga, Stagnelius talar mycket om kärleken mellan detta splittrade par hur de älskade varandra och hur tråkigt men bra att sin älskade nu sover i sin eviga sömn så att hon inte längre behöva lida. Han skriver på ett sätt så att han visar att han fortfarande älskar henne lika mycket nu som innan och att han inte har glömt bort henne utan att hon alltid kommer att finnas hos honom. Stagnelius talar om livets goda stunder ska bevaras kvar hos en, fast om den som man spenderade dessa stunder med inte finns kvar hos en i ett fysiskt sätt.

 

Av att läsa ”när fasor den blodade jorden bebo” så tänker jag att man kan ha haft tråkiga och sorgliga upplevelser, men att när den person inte längre lever så åker dessa upplevelser med och endast de bra minnen stannas kvar.

// Jesper