gamlaromaner.blogg.se

För min del så levde inte boken upp till mina förväntningar... Efter att ha läst baksidan så trodde jag att boken skulle bli lite utav en kärlekshistoria blandat med ett spännande "mordmysterie". Istället fick jag följa en man vars tankar ständigt förföljs av djupa och mörka inre konflikter, som inte fick tjejern och levde lycklig i alla sina dagar.

 

Nåväl, jag hade inte väntat mig en "Askunge-saga" men jag tycker att det har varit lite jobbigt och förvirrande att hänga med, försöka förstå och reflektera över Doktor Glas tankar. Jag tror att det blivit så för att jag är dålig på att se meningen bakom sådana lite kryptiska saker och kunna analysera dem på ett sådant sätt som jag tror att man behöver göra för att riktigt uppskatta denna bok.

 

Dock tycker jag att boken är uppbyggd på ett bra sätt. Jag tycker att det har vart bra att få följa Doktor Glas genom vardagen, genom hans dagbok (även om jag inte riktigt förstått allt) och sedan via tillbakablickar från t.ex. hur han fått de relationer/samband han har med vissa andra karaktärer i boken. Dessa andra karaktärer får man visserligen inte veta så mycket om men det är inte heller vitsen eftersom boken i huvudsak handlar om Doktor Glas. Dessutom så tycker jag att Söderberg med få ord ger riktigt bra och samtidigt detaljrika beskrivningar kring miljöerna och platserna i boken, Ett exempel på detta är då Doktor Glas promenerar genom gatorna och till sist sätter sig i en av sofforna på vattenbutiken.

 

En scen som jag fastnat för är slutet. Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka slutet och det irriterar mig! Har Doktor Glas helt förstört fru Gregorius liv eller gett henne en chans att börja om och leva sitt liv som hon vill leva?

/ Johanna

 

Den här boken är skriven mellan romantiken och realismen men det är mest romantiken som spelar in. Det märks ju mest i och med Singoallas och Erlands kärlek. I det sätt författaren skrivit boken finns det även väldig tydliga epokutmärkande drag då han ofta beskriver tanka och känslor på ett djupgående sätt, som sagt gärna med hjälp av natur för den spelar en väldigt stor roll. När författaren beskrivier saker som var vacker och bra, beskriver han det beundrande och andligt. Månen är även en viktig symbol för romantiken, den används oftast för att stärka känslan i boken och bygga en vis mystik. I Singoalla som nämns månen med jämna mellan rum. Väldigt ofta när just Singoalla och Erland träffas för att stärka känslan av deras kärlek, de sägs ofta att de träffas under månskenet. Längre in i boken börjar allt mer trollkonster och spådomar komma. Bland annat blir Erland förtrollad varje natt av hans son, för att föras till Singoalla. Detta är typiskt romantiken då fakta och förklaringar till saker inte var intressant utan istället var det fantasi som var det viktiga. 

/ Josefine j

Den 2 juli 1869 föddes Hjalmar Söderberg i Stockholm. Hjalmar växte upp i Stockholm och som 20-åring började han skriva kritik för Dagens Nyheter och Ord & Bild. Han värvades därefter till de som övertagit Svenska Dagbladet. Han gjorde sig ett namn som kulturjournalist innan han blev romanförfattare.

Hjalmar Söderberg bosatte sig senare i Köpenhamn där han dog den 14 oktober 1941 vid en ålder av 72.

Hjalmar Söderberg var en älskad Stockholmsskildrare och hans berömda stil brukar beskrivas som klar, knapp, precis, ironisk, suveränt balanserad mellan en medkänsla som aldrig slår över i patetik och ett vardagligt tonfall som aldrig tillåts ens närma sig det vulgära. Dessa är hans verk:

Förvillelser (1895)

Historietter (1898)

Martin Bircks ungdom (1901)

Främlingarna (1903)

Doktor Glas (1905)

Gertrud (1906)

Det mörknar över vägen (1907)

Hjärtats oro (1909)

Aftonstjärnan (1912)

Den allvarsamma leken (1912)

Den talangfulla draken (1913)

Jahves eld (1918)

Ödestimman (1922)

Jesus Barabbas (1928)

Resan till Rom (1929)

Den förvandlade Messias (1932)

En annan sak som kan vara värd att veta är att både Den allvarsamma leken och Doktor Glas har filmatiserats 2 gånger.

/ Johanna

Mina åsikter om hur karaktärerna beskrivs i boken är väldigt bra gjort, Émile Zola beskriver de väldigt noggrant så att en bild av karaktärerna kan skapas. Även så gör Émile Zola med miljöerna i Paris där boken utspelar sig. Genom att förklara allting i en detaljerad nivå, gör så att alla ska få känslan att de är där själv. Tyvärr så har jag aldrig tyckt om att läsa böcker, eftersom att jag inte kan få mentala bilder av hur karaktärerna eller miljöerna ser ut. På grund av detta så kan jag inte säga att jag gillar boken, just att jag inte får texten ifrån boken att utspelas i huvudet, fast boken i sig är bra skrivet och för normala personer så skulle den förmodligen vara betydligt mer intressant. 

 

En scen ifrån boken som jag kommer ihåg, är då Laurent, Camille och Thérèse tog och hyrde en båt och som sedan slutade med att Laurent och Thérèse tog livet av Camille genom att slänga av honom från båten, och eftersom att Camille inte kunde simma så drunknade han. Laurent skrek en massa, eftersom att han hade sett från långt avstånd hur en grupp roddare var längre bort,  för att få uppmärksamhet och visa sig som oskyldig. Genom att han ropade om hjälp så fick roddarna känslan av att det blev en olyckshändelse och på så sätt så hade Laurent och Thérèse mördat honom.

 

Denna scen väckte ens uppmärksamhet eftersom man inte trodde att de skulle göra det, samt att sedan ropa på hjälp var ett väldigt riskabelt då det kunde ha blivit en motsatt effekt och istället fått "vittnen" om hur de tog livet av Camille.

 

// Jesper

 

 

Doktor Glas kom ut 1905 och skrevs alltså under det sena 1800-talet/tidigt 1900-tal. Under denna tidsperiod var realismen och naturalismen två stora litterära epoker.

Under realismen skrev man på ett ”verkligt” och detaljrikt sätt. Det var också okej att skriva om samhällsklasser som t.ex. underklassen dit sjukdomar, pengabrist och prostitution hörde till. Man beskrev omgivningarna detaljrikt och mycket baserades på vetenskap. Vissa säger att realismen speglade verkligheten.

Naturalismen å andra sidan ville som upplysningen - påverka, skapa debatt och undervisa. Naturalismen handlar även om det vardagliga livet.

Jag tycker att Doktor Glas är lite utav en blandning av dessa då man får följa huvudkaraktären genom hans vardagliga liv. Flera olika händelser och flera av Doktor Glas funderingar i boken väcker frågor och (som jag förstått det som) skapade debatt. Ett mycket bra exempel på detta är den fråga som själva boken kretsar kring och som står på baksidan av boken:

- Har man rätt att döda en människa för att rädda en annan?

Ofta tänker Doktor Glas på ett vetenskapligt sätt och vid ett flertal gånger reflekterar över olika sjukdomar och samhällsklasser. Ett exempel som jag tycker visar det här är när Doktor Glas gör ett hembesök till en kvinna som för länge sedan bönat och bett honom abortera hennes barn. När Doktor Glas anländer så tror han först att det är pojken som kvinnan och hennes make synts med som blivit sjuk. Den pojken tyckte Doktorn Glas var ett mycket vackert barn men när han sedan får träffa pojken som är sjuk så är det inte den vackre lilla pojken. Det är (förmodligen) det barn som kvinnan inte ville ha. Pojken beskrivs i boken ha en grav missbildning eller kanske någon typ av sjukdom som gör att han inte ser ut som alla andra. I boken står det då:

”- Det var inte den lilla vackra gossen som låg i den. Det var en annan, ett vidunder. Enorma apkäkar, hoptryckt kranium, små onda och slöa ögon. En idiot, det var klart vid första ögonkastet.”

Ett citat står med kort efter också som lyder:

”- När ett barn föds vanskapligt, dränker man det.”

Detta tycker jag visar att man inte ansåg att alla hade lika rätt att leva och det visar att man gör klasskillnad på människor.

En annan sak är att omgivningarna beskrivs väl och detaljrikt dock med få ord.

/ Johanna

I boken är det inga direkta miljöbeskrivningar, det handlar först och främst om karaktärerna. Det enda jag som läsare får reda på om miljön är några få gånger då karaktärerna går i land och beskriver deras första syn. Det har oftast varit fina miljöer, röda mysiga hus och fina gator. Författaren lyfter fram karakärerna som att de är väldigt olika, sergeanten är framåt och frispråkig medan Sara är mer blyg, tillbakadragen och självständig. Sara vill inte direkt visa att hon har pengar så att hon klarar sig, men hon vill inte heller att någon annan ska betala allt åt henne. Det faller sig som naturligt att hon ska vara självständig och därför låter hon aldrig Sergeanten betala saker åt henne eller göra någonting för henne. Detta tror jag Sergeanten tolkar som att hon avvisar honom och blir därför mer och mer framåt endast för att försöka komma henne närmre.

 

En scen som jag fastnade lite för var när de gick i land första gången för att äta frukost. När de hade ätit klart gick Sara för att betala, vilket Sergeanten inte gillade eftersom han förmodligen var van att betala om han åt med någon dam. Men något som förvånade honom var att Sara bara betalada sin egen del av frukosten, vilket ändå visar att hon vill vara självständig. När hon gör sådant känner sig Sergeanten förnedrad, han tror att Sara gör detta för att håna honom eller bevisa att hon som tjej har lika mycket rätt till att göra sådana saker som han gör. Det får nog honom att känna sig mindre manlig när hon gör sådant och därför blir han så besvärad av det. Jag tror att han inser efter ett tag att det inte är så, utan att Sara endast gör så för att visa att hon är självständig. Jag fastnade för detta eftersom det var ett utav tillfällena då Sara visade att hon är en självständig kvinna och det gör Sergeanten mer intresserad av henne, vilket det handlar mycket om i boken. 

 

Singoalla
Singoalla är en zigenarflicka som vandrar runt med sitt folk och stannar aldrig på en plats särskilt länge. I början när hon möter Singoalla är hon väldigt svårflörtad och vill bara gå ifrån Erland. Detta tror jag är på grund av att hon vet att de inte kan träffas något mer eftersom hon snart kommer vandra vidare med hennes folk. Erland tycker däremot att hon är väldigt intressant och mystisk. När de väl skilts åt och träffas igen visar det sig att Singoalla även tänkt på Erland och nu är hon inte lika svårflörtad utan mer öppen eftersom hon nu fått känslor för honom.

 

/Josefine

De karaktärer som nämns i romanen är naturligtvis Doktor Glas, Pastor Gregorius och hans hustru men även Doktor Glas vänner Markel och Birck och fru Gregorius älskare Klas Recke. Det finns några karaktärer till men de har en så liten roll att de endast nämns någon enstaka gång, man får liksom inte veta något om dem.

Jag berättar bara om Doktor Glas då det är honom jag vet mest om och som jag tycker förändras mest.

Jag tycker att Doktor Glas till en början verkar vara ganska nöjd sitt liv. Nöjd med sitt jobb, nöjd att inte ha något förhållande, givetvis tänker och funderar han mycket kring detta men han verkar ändå vara tillfreds med tillvaron.

Efter att Fru Gregorius besökt honom och talat om hennes situation med sin make så upplever jag det som att Doktor Glas inre konflikter blir allt fler och djupare. Det känns som att det är här han allteftersom blir mer och mer förvirrad och hatisk mot prästen men han börjar också alltmer tänka kring kärlek och förhållanden eftersom han så fruktansvärt gärna vill hjälpa Fru Gregorius. Kring denna period är det även många fler och mörkare dagboksinlägg tillskillnad från i början då han tycktes vara nöjd med sin tillvaro.

Allteftersom blir Doktor Glas mer och mer målmedveten, han bestämmer sig för att han ska ha ihjäl prästen och härmed tycker jag att han börjar bli lite som förut: han lever mer bekymmerslöst. Han har naturligtvis fler och mörkare konflikter inom sig men jag upplever att han är säker på att det han tänker göra är det rätta och det bästa för att hjälpa Fru Gregorius.

/ Johanna

Romanen "Thérèse Raquin" är skriven av den franska författaren Émile Zola. Émile Zola är född den 2 april 1840, och när började skriva så var det som en efterromantisk poet. Hans verk har haft en stor betydelse i samhället, Émile Zola är naturalismens skapare med sin bok "Thérèse Raquin"som är skriven år 1967, även har Émile Zola haft en stor betydelse som en avgörande roll inom Dreyfusaffären (en fransk rättsskandal pågick under tolv år mot mannen Alfred Dreyfus) på grund av sin artilkel "J'accuse, "Jag anklagar", som han skrev 1898. 

 

Sitt sätt att skriva har gjort honom att bli uppmärksammad negativt av idealister och avantgardister, som han blev dömd av redan från början av sin karriär. Émile Zola har många verk som han har varit storartade, som exempel på detta är; 

 

- "Thérèse Raquin" som handlar om hur de älskade tar livet av älskarinnans man, men att de sedan blev hemsökt av mannens vålnad och till slut tar de båda livet av sig. Thérèse Raquin blev romanen som skapade naturalismen.

 

- Artikeln "J'accuse" handlar om hur han tog parti för en judisk officerare som blivit anklagad för högförräderi av det franska etablissemanget. 

 

- "Les Rougon-Macquart" som var hans sista romanserie. 

 

//Jesper

Sergeanten och Sara börjar lära känna varandra bättre och därmed får jag som läsare en närmare relation till att läsa boken då den börjar "värmas upp". Sara är den som speciellt börjar öppna sig och man får veta mer om henne och hennes åsikter, vilket såklart är bra då jag som läsare blir mer intresserad av boken då man lär känna karaktärerna bättre. Man märker att hon trivs i hans sällskap då jag har fått en bild av att han är en trygg och snäll människa.

/Liza

Författaren som har skrivit romanen "Det går an" heter Carl Johan Love Almqvist. Han föddes 28 november 1793, han studerade i Uppsala och därefter blev han ämbetsman i Stockholm. Under Almqvists levnadstid var han ämbetsman, lärare och författare.

 

Almqvist har fått en del kritik för hur han har lyft fram saker genom sitt skrivande, han såg på saker på ett sätt som många andra inte såg på det vilket kunde leda till att han fick en del kritik. Det är väl det som det handlar om i romantiken, att uttrycka vad man själv tycker och känner. Han skrev en uppsats som heter: "Om brottsliges behandling" där han talade om att han ansåg att brottslingen är sjuk och bör botas och ej straffad. Detta var ett utav hans sätt att se på saker ur en annan synvinkel, vilket han fick kritik för. Hans mest kända verk är Törnrosens bok, Amorina och Det går an. Almqvist skrev mycket efter känslan och inte förnuftet, i uppsatsen "Om brottsliges behandling" skriver han ur sin egen synvinkel. Under romantiken skulle författarna uttrycka sig själva och sina egna tankar, det gör Almqvist i hans verk. Han skriver utifrån sina känslor och tankar. I "Det går an" skriver Almqvist om kvinnans rätt mot den traditionella vigseln vilket trotsar upplysningens förnuftstro då han skriver om vad han själv känner och tycker. 

 

Almqvist skrev många verk under sin tid som har blivit ganska kända, han dog vid 73 års ålder år 1866.

 

Romanen ”Thérèse Raquin”, som nämnts i tidigare inlägg, är skriven av Émile Zola och som är en av grundarna till epoken naturalismen. En av hans romaner som har visar var naturalismen handlar om är just Thérèse Raquin. Den är skriven genom att berätta om det vardagliga och vanliga livet, vilket inte låter så intressant, men Émile Zola sätt att skriva är väldigt konstnärligt gjort. Beskrivelserna som Émile Zola använder är väldigt effektiv genom att han får det vardagliga att låta så passionerat och händelserikt. I romanen så händer det inte så mycket utan det är just som naturalismen handlar om; vardagslivet, folk som socialiserar med varandra fast som även har en tvist av otrohetskärlek. 

//Jesper